I lördags hände något fruktansvärt.. Jag är så nere och har så svårt att smälta allt, allt känns bara så jobbigt just nu. jag har ingen ork till nånting vill bara ligga i sängen hela dagarna så ork lös är jag just nu. Allt är bara mitt fel att det hände, hur dum i huvudet får man va….
Jag ammade Léon i sängen tills han somnade precis som vanligt, han låg i mitten av sängen och jag hade byggt upp med kuddar så att han inte skulle kunna ramla ner. Jag och Sofia satt i vardagsrummet och tittade på melodifestivalen helt plötsligt hör jag ett duns…. Jag förstår direkt att L.éon har ramlat ner, Jag känner hur pulsen börjar öka och blodet rusar i min kropp. jag säger *” Han har ramlat!” och springer till honom. Medan jag hör ”neeeeej” från Sofia. När jag kommer in i sovrummet ligger han med ansiktet mot golvet jag lyfter upp honom och ser blod på golvet och att han blöder från munnen. Allting bara svartnar för ögonen, jag får total panik, darrar, gråter, skriker, går ut till Sofia. Jag går fram och tillbaka med Léon i famnen och bara skriker ”varför måste detta hända mitt barn” ”hur dum i huvudet får man vara” ”varför” ” Vad ska vi göra” Sofia försöker lugna ner mig och försöker torka bort blodet mitt i all kaos. Hon tar Léon ifrån mig, jag går in i sovrummet och torkar bort blodet från golvet. jag märker att jag inte ser nånting, börjar må illa. Jag bara gör det fort och tar tillbaka Léon, Jag ringer 112. Medan signalerna går sätter jag mig på golvet och bara gråter, hela kroppen darrar mitt hjärta krampar, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag blir uppkopplad och förklarar vad som hänt han i luren försöker lugna mig medan jag bara gråter av ren ångest. Han ställer även massa frågor och till slut skickar han en ambulans. Under tiden som vi väntade på ambulansen facetimar jag med A och berättar allt som jag känner. Jag gråter och blir arg på mig själv medan han försöker lugna mig. När personalen kommit fram granskar dem Léon, tittar i munnen och hans allmäntillstånd. Dem frågade mig vad som hade hänt och om jag tycker att han är sig lik i ansiktet förutom fläskläppen som han har. Han fick lite smärtstillande i form av alvedon i rumpan. Medan en av personalen ringde till sjukhuset för att fråga om råd. Hon berättade att hon pratade med en kirurg och hon sa att det inte är någon fara. Han ramlade inte från så hög höjd och att han skrek på en gång var toppen. Så att han inte var avsvimmad för det hade inte vart bra. Hon sa även att om hans tillstånd försämras och om han blir extra trött och kräks eller om jag känner mig orolig så ska vi åka in till akuten direkt. Hon tyckte däremot att vi skulle boka tid hos en tandläkare så att dem får titta på Léons kommande tänder i och med att han fick en smäll på överkäken.. Det kan vara bra att göra det för att vara på den säkra sidan att allt är som det ska.
Jag bara bryter ihop flera gånger under tiden som dem är här, jag hör dunset i huvudet flera gånger om och om igen. Gång på gång säger jag ”hur dum får man vara, när man vet att ens barn kan ta sig fram ändå så låter man honom ligga i ens säng” Hans gråt får mig att gråta med honom, att se honom sådär… det finns inget värre. Han grät från den stunden då han ramlade i golvet tills vi gick och la oss och han fick somna med tutten i munnen. . Nää usch det här var ingen bra lördagskväll..
Jag hade knappt hunnit smälta det som hände i måndags och så händer det här. Vad är oddsen två fall på en vecka hur är det ens möjligt. jag kan inte släppa det här, mår så fruktansvärt just nu.
Nattningen tog 1 timme i söndags alltså dagen efter fallet, han var sjukt orolig. Han grät ville ligga nära, på mig. Han var så trött att han slog sin näsa och läpp emot mig flera gånger och blev leden över det. Inte ens tutten hjälpte den ville han inte ha. Jag sjöng och klappade han på rumpan smekte hans rygg pratade med honom att jag inte kommer gå utan jag är här och vi ska sova tillsammans. Tillslut somnade han nära nära. Han måste ha vart så rädd för att ramla igen Åhh jag bryter ihop.
Senaste kommentarer