Jag är helt tom, vet inte om det här är en så smart ide att berätta för er. Vet ingenting just nu, allt känns så fel. Det ät mitt fel att det här hände och jag kommer aldrig förlåta mig själv…
Igår efter att jag och Léon vart ute med Athena så skulle vi in i porten precis som vilken annan dag som helst. Jag har gjort såhär så många gånger och jag har alltid fått de där hemska tankarna “tänk om vagnen åker ner för trapporna med Léon i”. Innan man kommer in i porten finns det 3 trappsteg, jag drog upp vagnen upp för alla dessa trappor och tryckte upp portdörren med ryggen så som jag alltid brukar göra. Athena brukar ha så bråttom in så hon drar därför släpper jag kopplet och låter henne gå upp själv för resten av trapporna till vår dörr. Men idag skulle jag säga till henne och i samma ögonblick välter vagnen baklänges med Léon i sovandes och hamnar upp och ner på marken. Jag blir helt stum, hela kroppen börjar skaka, jag får hundra miljarder olika tankar som snurrar i hjärnan på mig “lever han” “blöder han” “har han fått hjärnskakning” “är han missbildad”… Jag släpper portdörren och lyfter på vagnen, jag bara hör hur Léon börjar skrika. Mitt hjärta håller på att hoppa ut, jag vill bara försvinna, jag vill bara dö. Jag knäpper loss bältet och lyfter upp honom, mitt älskade lilla fjun, medan jag torkar hans tårar granskar jag honom och ser inga grova skador. Ett lite skrapsår på näsan samt mellan ögonbrynen, men när jag kommer in får jag syn på något som får mig att gå sönder i tusen bitar. Ett sår på huvudet som varar och är svullet. Han bara gråter och gråter jag lägger mig och ammar för det känns som bästa sättet att trösta honom på. Medan han ammar blundar han och snyftar/hulkar länge länge innan han blir helt lugn och somnar. Jag bara skakar och är helt tom. Känner mig värdelös, sämsta mamman, att jag kunde låta detta hända mitt älskade barn. Hur kunde jag… Kan inte släppa det, önskar att detta inte hade hänt.
Varför jag valde att dela med mig av denna hemska berättelse är för att jag vet att jag inte är ensam om det. Olyckan är framme när man som minst anar det. Jag hoppas att ni som läser har förståelse samt kanske kan relatera till det och det kan kännas lättare att veta om att det finns andra som också gått igenom liknande händelse. Vare sig man vill eller inte så händer det något hemskt med ens barn. Man kan inte beskydda det ifrån allt, oavsett hur mycket man anstränger sig. En olycka måste få hända för att man ska lära sig. Det var tur att han var fastspänd och det var tur att vagnen inte föll ner för den långa trappan som finns i porten och leder upp till vår lägenhet. Allt kunde ha varit mycket värre, jag tröstar mig med det.
Dela gärna med er av era hemska händelser för att få mig och inte känna mig så ensam i det här <3
Senaste kommentarer