Jag har alltid så länge jag kan minnas velat ha barn speciellt att vara en ung mamma har alltid stått i fokus. Jag minns då min styvfar berättade för mig att jag sa till honom att jag skulle få barn när jag var 13 år. Hahah ja ni förstår redan som liten drömde jag om barn och ett familjeliv. När jag träffade A var jag 16 år och han var 23, jag gick sista terminen i nian. Tiden gick och redan i början när vi dejtade och lärde känna varandra poängterade jag att jag vill ha familj och barn ganska tidigt. Det visade sig att både jag och A hade väldigt många samma värderingar vad det gäller barn samt att bilda familj.
Dock visste jag hela tiden att jag var för ung och att jag åtminstone måste gå klart skolan innan jag skaffar barn. De sista skolåren gick fort det var mycket med plugget samt att ta körkort stod också i prioritet men även flytten från Södertälje till Uppsala. Så barn kom inte i fokus det var så mycket annat som skulle göras. Jag gick ut gymnasiet och vi flyttade till Uppsala. På min studentmottagning friade A till mig.
Både jag och A pratade fram och tillbaka när vi skulle börja försöka men vi tog det ändå rätt lugnt jag började med att boka en tid för att ta ut spiralen. Om jag minns det rätt så tog jag ut den 1 månad innan bröllopet alltså i augusti 2016. Jag har en app där jag fyller i dagar då jag har mens samt kan jag se när jag har ägglossning. Jag berättade för A att jag har ägglossning den 3 september enligt appen. Vi försökte den 2 september samt den 3 september för att vara helt säkra.
Vi tog det helt lugnt och avslappnat vi tänkte att om vi plussar så plussar vi, vi ger det en chans. Ungefär en vecka efter att vi legat gjorde vi ett graviditetstest det visade negativt. Trotts att min mens inte hade kommit samt att jag redan då började känna av känningar att jag var gravid. Brösten började bli större jag hade lite molande värk samt att vid ett tillfälle när jag skulle gå och lägga mig högg det till i nedre delen av magen. Jag hade googlat på graviditetssymptom och vissa stämde redan in på mig.
Inners inne ville jag att allting skulle vara perfekt allt skulle gå i sin ordning dvs att man förlovar sig sedan gifter man sig och sen kommer det barn. Nästan så blev det också, jag gick ju ut skolan tog körkort förlovade mig och två veckor innan bröllopet visste jag att jag var gravid.
Dagarna innan bröllopet fixade vi och donade min familj och släktingar hjälpte till redan då sa jag till dem att jag tror att jag är gravid. Dem sa nej du bara inbillar dig, ingen trodde mig fastän jag kände att jag var det trotts att det visade negativt på stickan. Den 17 september gifte vi oss och den 23 september gjorde jag ett till graviditetstest. Jag var ensam hemma A var på jobbet, jag kissade på stickan och nästan direkt såg jag två klara röda streck. Jag tog bild på stickan och skickade bilden till A.
För oss kom det inte som en chock utan vi visste att vi väntade barn, vi blev såklart jätteglada och lyckliga. Speciellt att det blev på första försöket var ju otroligt i och med att vissa kämpar ett bra tag innan dem plussar. De första veckorna går man lite som i en egen bubbla man förstår inte riktigt att man ska bli förälder, allt är så stort och overkligt att man nästan glömmer bort det. På ultraljudet får man svart på vitt bevisat att där ligger en liten varelse med hjärta lungor och allt det där. Man hör hur hjärtat slår och det var det absolut finaste jag någonsin skådat ett litet foster. Det kändes så rätt för oss där och då att vi skulle bli föräldrar, vi var så redo!
Jag hittade bilden på stickan som jag skickade till A.
Här är en bild från rutinultraljudet då vi fick se vår lilla skapelse<3
Senaste kommentarer