Varför det vart så tyst här på bloggen är för att jag inte mått så bra. Jag har vart osäker på om jag har förlossningsdepression eller om det bara är en nedgång i vårt förhållande. Det har vart mycket nu med både att vara inneboende hos föräldrarna samt att Léon kräver mycket mer uppmärksamhet och aktivitet. Men även för att mitt och A förhållande prioriteras sist av allt vilket gjort att vi glidit lite isär. Tyvärr så blir det ju så när man får en till att ta hand om, den lilla tar all vår energi vilket leder till att det inte blir något kvar till oss. Jag har bara inte orkat göra nånting och känner mig som en hemsk mamma för att jag inte kunnat ge 100% till Léon. Samtidigt som jag vet innerst inne att alla någon gång i livet hamnat i en sådan svacka och att det är fullt naturligt.
Jag har iallafall pratat med A om alla mina känslor och det känns mycket bättre att få prata ut och lösa detta tillsammans. Jag rekommenderar er alla att prata prata och prata med et partner om något inte stämmer det är det bästa man kan göra för att lösa det så snabbt som möjligt. Ju längre man väntar desto mer jobbigare blir det att prata om allt och lösa detta.
Kram!
Senaste kommentarer