Jag känner hopplöshet

Beskedet igår fick mig att känna hopplöshet…

jag ramlade när jag var 10 år i en dusch i skolan och slog sönder min framtand. Halva tanden åkte av och nerven i tanden drabbades vilket gjorde att tanden dog. Flera gånger försökte tandläkarna att limma fast tandbiten. Jag fick gå med en fastlimmad bit som syntes, den kunde ramla av var som helst och närsomhelst. Jag kunde inte leva ett normalt liv som ett barn ska. Om jag råkade bita i något hårt med framtänderna kunde tandbiten lossna. Det innebar att jag inte kunde äta ett äpple, knäckebröd normalt som alla andra barn. Utan jag fick bita på sida för att inte riskera att tandbiten åkte av.

Jag minns en gång då jag var ute med en vän och åt på en klubba då fastnade tandbiten på klubban. Jag blev så obekväm att jag bara sprang raka vägen hem så fort jag kunde utan att säga något till min vän. Jag skämdes över min tand och allt som kretsade kring det. En annan gång åt jag på en kaka och det hände samma sak.

Jag minns en annan gång då jag busade med min lillasyster och hennes kompis. Vi låg ner och han råkade slå i sitt huvud i min tand och då lossnade den igen.

Detta innebar att varje gång tandbiten lossnade fick jag gå till tandläkaren och limma tillbaka den. Jag blev skickade till olika tandspecialister och alla tycke olika gällande min tand. Efter flera år av plåga fick jag en tandkrona, dem rotfyllde, slipade ner min tand och satte dit en krona och även den var limmad.

Jag kunde aldrig le normalt och hur stort jag ville eftersom man såg att något inte var normalt med framtanden. Jag kände mig begränsad, ibland glömde jag bort och log brett (eftersom det kom naturligt) så fick jag konstiga blickar.

När jag fyllde 20 fick jag ett inplantat då hade jag hopp. Jag gick till en bra privat klinik inne i stan, dem visste vad dem höll på med och var väl utbildade inom detta område. Jag tänkte yes nu kommer allt detta vara över en gång för alla, och jag kommer få ett ”normalt” liv.

Under tiden då jag fick implantatet var jag gravid vilket inte var det allra bästa. Eftersom tandköttet är känsligt för inflammationer under graviditeten och även lite efter då kroppen måste återgå till det normala. Jag fick implantatet och var nöjd, fick gå på många efterkontroller eftersom att det var inflammation i tandköttet. Det verkade liksom inte ge sig riktigt. Men det var ju förståligt eftersom jag var gravid/ nyförlöst. Tillslut släppte kliniken mig och sa att dem skulle höra av sig på mejl för ytterligare behandlingar, men detta hände aldrig. Tiden gick och jag kände att inflammationen hade lagt sig och jag trodde att det var bra. Förens jag var på en vanlig undersökning hos distriktstandvården där dem fotade och tittade till alla tänder. Helt plötsligt så upptäckte dem inflammation runt hela inplantatet, det varade och som grädde på moset famns det en 9mm djup tandköttsficka.

Jag kontaktade min klinik där jag gjorde inplantatet och fick en akut tid, jag gick dit med en röntgenbild från distriktstandvården. Det dem konstaterade då var att mitt inplantat inte går att rädda. Det kändes som att jag föll rakt ner, det kom som ett slag. Jag visste inte hur jag skulle hantera detta. Jag har kämpat med tanden i 11 år nu och ändå har jag inte nått målet. När ska detta ske?

Nu väntar en till avancerad operation där dem måste ta ut allt och odla ett ben som ska boa in sig och läka i min kropp sedan sätter dem in ett inplantat igen. Under tiden kommer jag få gå med en tillfällig tand som dem kommer försöka limma fast på mina tänder. Allt detta kommer ta ca 9 månader innan jag får en ”riktig tand”.

Vet inte ens varför jag skriver detta men det känns på något sett bra att dela med sig av min resa då det kanske finns fler som går igenom samma sak. Styrka till er i så fall!<3